Jag hatar det verkligen. Den dyker alltid upp när man som minst behöver det dessutom. Man gråta över mycket men det här är bland det värsta jag vet..
Jag känner mig så fruktansvärt handikappad just nu, enbart för att jag inte kan träna. Jag blir så himla pigg av träning och den får mig och må så himla bra så att den försvinner en stund så försvinner en stor del av mig.

Försöker hela tiden tänka att det går över snart men det är fasiken inte lätt alltså men skam den som ger sig :)
Nu är jag på väg till mitt fantastiska jobb och hoppas på en bra jobbkväll :)

Puss påre ;)